Skomakeriet på landsbygden

Fest hos bonden. De dansande bär finskor med rätt knarr i.
Troligen med näver i sulorna.

Innan skofabriker startade och försäljningen därifrån blev allmän, tillverkades skorna ute på landsbygden mest av ambulerande skomakare och deras gesäller. I avlägsna bygder var skohantverket vanligt fram till 1890-talet. I vissa trakter ända fram till 1910-talet.

Självhushållets principer gällde även skotillverkningen. Nästan allt tillverkades i den bygd skomakaren verkade. Bondens skinn och hudar lämnades till garvaren. Efter ett år lämnade denne tillbaks sitt arbete till bonden, men behöll en del av skinnen som betalning för arbetet.

Skomakarna köpte mycket lite från staden. Pligg fick lärpojkarna göra av syren, björk eller tall. Klister kokades av rågmjöl, becket av tjära. Läster och block gjorde skomakaren själv. Borst att förstärka becktråden med togs från suggan innan den skållades vid slakten. Lingarnet till becktråden spanns av bondkvinnorna av lin de själva odlat. Med undantag för raspar, sylar, tänger och knivar gjorde skomakaren alla sina verktyg.

Skomakaren och hans gesäller for runt till bondgårdarna där de tillverkade årsbehovet av skor och lagade och förbättrade gamla skor. Mest gångbart var krökstövlar med lädergaloscher åt husbonden. Bondmor fick svarta kalvskinnskängor, drängar och pigor pliggade smorläderskängor.

Krökstövlar som tillhört Karl XIV Johan. Använda vid hans kröning.
Stövlarna är av svärtat mjukt gödkalvskinn med narven utåt, troligen av den skärning som kallas bottemoll. Skurna i 2 stycken: framstycket som krökts i vristpartiet och bakstycket. Sömmar - sydda från insidan - i sidorna. Skaftets övre del, som går upp i 2 rundade flikar mitt fram, fodrad med läder. – Foto  Livrustkammaren (The Royal Armoury) / Göran Schmidt / Wikimedia

De grova arbetsskorna hade näverbottnar som syddes fast direkt i ovanlädret. Tekniken kallades becksöm. För arbete i skogen fordrades storstövlar, som pliggades, hade halvsulor och kraftiga klackjärn.  Pligg var stift av trä som användes att fästa klack och sula.

På kyrkvallen skulle bönderna vara klädda och skodda, så att det syntes att de var välbärgade. Vintertid använde karlarna ytterstövlar och kvinnorna ytterkängor när de for på kalas hos bönderna eller till kyrkans högmässa. I mittgången knarrade och brakade skorna. Skomakaren hade lytt beställarens förmaning att lägga in skoknarr för 12 skilling!

Tolvskilling från 1848. Tolvskillingen var ett silvermynt.
Vid myntreformen 1858 ersattes den av den snarlika 25-öringen.

På bondgårdarna hade skomakarna det bra, trots långa arbetsdagar, från klocka 5-6 till framåt 10 på kvällen. Matrasterna var många och maten allmänt god. Bland skomakarna kunde man höra: ”sy och sprätta upp, sy och sprätta upp, här är ett bra matställe”.

Skomakarens lön var fastställd. Mansskor kostade bara hälften av ett par kvinnoskor alltsedan medeltiden. Modell och kvalitet hade olika priser. Det var inte billigt. Ett par mansskor kostade lika mycket som 1/8 oxe eller ett ungt får. Medan skomakarna arbetade hos bonden skulle de hållas med mat och logi.

Läs mer i kapitlet Den betydelsefulla dräkten i vår vackert illustrerade bok Detta är en dansförening. Du kan beställa den här.

* * *

Cobblers, Shoes and Creaks in 19th Century Rural Sweden

Dancing at a party. The guests wear their finest shoes with the right kind of creak. The shoe soles were probably made from birch bark. – 19th century painting.

Before shoe factories were common, shoes in rural areas mostly were made by traveling shoemakers and their journeymen. In remote areas the craft  was common in the 1890s, in some places it remained into the first decades of the twentieth century

As with everything else, when making shoes the principles of self-catering were in force. Basicaly, everything needed was produced locally. The farmer’s skins and hides from  slaughtered animals were sent to the tanner and except for those the tanner kept as compensation for his work, returned a year later.

Cobblers procured very little from the towns. Apprentices made pegs from lilac, birch or pine wood. Glue was made by boiling rye flour and pitch was made from tar. The cobbler’s thread was made from linen thread spun by the farmers wife and reinforced with pig bristles taken at slaughter before scalding. With the exception of rasps and files, awls, pliers and knives, the cobbler made all own his tools.

The cobbler and his apprentices travelled between the farms. Where their services were required, they stopped and produced a year’s supply of new shoes and mended old ones. A main article for the farmer was ”krökstövlar”, a kind of leather knee-boot, and leather overshoes. His wife got calf-skin boots, the farmhands and maids had to make do with simpler leather boots.

This pair of ”krökstövlar”, leather boots, once belonged to king Karl XIV Johan, the French Napoleonic general whom Swedish parliament elected king of Sweden and ruled the country 1818–1844. He wore them at his coronation. The leather comes from fattened calf. (Livrustkammaren [The Royal Armoury] / Göran Schmidt / Wikimedia)

 Working on the farm, one wore brogues with soles made from birch bark sewn directly to the upper using wax-end. Working in the forest demanded high boots. These were pegged, had half-soles and heavy heel irons.

Sundays, on the church green, the farmer and his wife needed to wear clothes and shoes showing off their wealth. In winter men and women wore boots covering their shoes when going to functions or to church. Walking down the aisle, the boots creaked loudly. For 12 skillings (pronounced shillings) extra, the cobbler made the boots creak as loud as possible!

A 12 skilling (pronounced shilling) coin, or tolvskilling, from 1848. Before 1858 Sweden had a complicated monetary system. 12 skilling was a quarter of a Riksdaler Banco or a 16th of a Riksdaler Specie. To complicate matters, there was also a Riksdaler Riksgälds with a slightly higher value than the banco. No wonder the Swedish Riksdag (parliament) decided to change it all. In 1858 the modern day koronor and öre (1 krona = 100 öre) replaced the previous system. However, the old 12 skilling coin had exactly the same value and looked almost exactly like the new 25 öre coin, For over a century the latter was called ”tolvskilling” in popular parlance.

While staying on a farm, the cobbler had a fairly good time in spite of long working hours – from five or six in the morning till ten at night. But breaks for meals were numerous and the food often good. A common saying among cobblers was ”sew and unpick, sew and unpick, this is a good eating house!”.

The cobbler’s compensation was fixed. Since the middle ages a pair of men’s shoes cost half of a pair of women’s. The price varied with type, model and quality. Shoes weren’t cheap. A pair of men’s shoes could cost as much as an eighth of an ox or a young sheep. In addition while staying at a farmer’s, the cobbler and his apprentice had free lodging and meals.

Learn more about clothing and dress in our beatifully illustrated book Detta är en dansförening. Order it here.

Vart tog alla gamla vackra dräkter vägen?

Av alla kläder som sytts genom århundraden – allmogeplagg och högreståndsdräkter – finns ytterst lite kvar idag. Vart tog de vägen? Det berättas i ”Detta är en dansförening”. Det som till exempel en gång varit fina långrockar kunde efterhand sys om till mindre och enklare plagg. Men sen, när slitaget var ohjälplig, vad hände då?

När plaggen inte längre gick att använda och tyget var för slitet för att kunna återanvändas blev de lumpor och lumporna blev papper! Lumporna var en eftertraktad råvara! Lumpor var länge den enda råvara man kunde framställa papper av. Konsten att tillverka pappersmassa av trä uppfanns i början av 1800-talet, men det dröjde längre än så innan pappersmassa av trä blev dominerande.

Vad som en gång varit vackra dräkter blev efter hand lump. Lumpen blev papper (papperstillverkning på 1600-talet) och papperet blev böcker.

Klippans pappersbruk fick ensamrätt av generalguvernören i Skåne att samla lumpor i Skåne, Blekinge och Halland. Men konkurrensen om lumporna var hård och Klippans privilegium utmanades ogenerat och olagligt av biskopen i Lund, Peder Winstrup.

Biskop Wenstrup hade låtit anlägga en egen pappersmölla strax utanför staden och aktade inte för rov att utnyttja sin maktposition i Kyrkan för sina egna världsliga och krasst merkantila intressen. Från predikstolarna lät han pålysa att ”ingen måtte sälja sina lumpor utan till hans, biskopens, papperskvarn”.

Klippans problem med den olagliga men svårtacklade konkurrensen om den viktiga råvaran upphörde inte förrän biskopen dog 1679.

En stor del av 16-, 17- och 1800-talets kläder från alla fyra stånden slutade alltså som papper. Papperet blev i sin tur brev, dokument och böcker.

Alltså, käre läsare! Nästa gång du öppnar en bok från något av dessa sekel – betänk att det kanske rent av är en välmående bondes eller bondmoras en gång vackra högtidskläder du läser på!  

Läs mer om folkdräktens historia i vår rikt illustrerade bok ”Detta är en dansförening”.
Du kan beställa den här.

Where Did All Beautiful Old Costumes Go?

Of all clothing made over the centuries – be they the farmhand’s  simple shirt and trousers or the gentry’s elegant costumes – very little has survived to our day. Why? What happened? Where dit it go? Our book ”Detta är en dansförening” tells the story.

What once was an elegant coat or dress, when old and worn was usually remade to simpler clothes. But then, when the wear and tear was beyond repair, what happened?

It all became rags and rags became paper! Well into the mid 19th century all paper was made from rags. Only late in the century did wood pulp become a major source for paper.

What once was beautiful costumes eventually became rags which were turned into paper as in this 17th century paper mill. Much of the paper finally was used for printing books.

Before that, rags was the all important source of raw material for paper. And the competition for rags was, at times, fierce. The Klippan paper mill was Sweden’s oldest, dating back to 1573. It was situated in the southernmost province of Skåne. Around 1670 the mill was granted the exclusive privilege of Collecting rags not only in Skåne but also in Halland and Blekinge, two bordering provinces.

However, bishop Wenstrup, the bishop in Lund (town in Skåne), had built a competing paper mill and from the pulpits in his episcopate ordered that no-one should sell their rags anywhere but to the bishop’s paper mill. This, strictly speaking, was illegal, but the bishop didn’t care and there was little the Klippan mill could do!

The Klippan paper mill suffered and it’s problems ceased only when the bishop died in 1779.

So a lot of all clothes produced in the 16th to 19th centuries ended up as paper. When you read a book from those times, remember: what you hold in your hands may once have been be a prosperous farmer’s or his wife’s elegant dress.

”Detta är en dansförening” tells more of the old costumes and their fascinating history and is richly illustrated. Order here.

GFVs folkdansmusik – i bok och på CD

GFV-danser med Mellgrens Blandning innehåller 21 olika folkdanser. Bilden på CD-omslaget visar GFVs midsommarfirande på Mullsjö 1976.

Boken ”Detta är en dansförening” berättar mycket om dans och innehåller en mängd bilder av dans i olika sammanhang. GFVs dansrepertoar är stor – i boken redovisas ett hundratal olika danser och det finns fler.

Ett fint komplement till boken är CD:n ”GFV-danser med Mellgrens blandning”. Skivan är både ett urval av danser som GFV dansar men också ett dokument över den spelstil som spelmannen Allan Ahlqvist spelade och lärde ut.

Spelmannen Allan Ahlqvist. Foto Åke Eriksson.

Allan Ahlqvist var GFVs mest älskade spelman. Han var en av grundarna till den otroligt populära orkestern Spelmanspojkarna. De spelade varje kväll på dansbanan på Liseberg från 1925 och hade under många år två radiosändningar varje vecka. På den tiden gick allt direkt – inget var förinspelat.

Spelmannen Fryksdalslasse hade ingått i Spelmanspojkarna. I slutet av 40-talet frågade han om Allan ville hjälpa till att spela på dansövningarna i GFV. Allan tackade ja och förblev vår spelman till 1987.

Allan hade ett alldeles särskilt schwung i sitt spel som gjorde allt vad han spelade otroligt lättdansat. Han skolade flera blivande spelmän inom GFV som sedan förde spelstilen och traditionen från Allan vidare. En av dem var Lennart ”Oskar” Mellgren.

När Allan Ahlqvist slutade spela i mitten av 80-talet tog Oskar Mellgren vid som spelman i GFV. Oskar spelade vid varje fredagsövning i GFV under ett 15-tal år och därefter några gånger per termin.

Lennart ”Oskar” Mellgren spelar en midsommar på 80-talet. Foto Kenneth M Linton

Oskar leder också gruppen Mellgrens Blandning som spelade in den första CD-skivan med GFV-danser.  Mellgren Blandning har specialiserat sig på bygdedanser från olika landskap i Sverige. Gruppen spelar Gammaldans, folkdans och uppställningsdanser.

Danserna valdes i samarbete med dansledaren Inger Gillesén. Inspelningen gjordes 2002 i GFV:s övningslokal, Annedalsgården i Göteborg. För att få dans och musik att samverka på bästa möjliga sätt dansade medlemmar från GFV under inspelningarna. Musikinspelningarna kompletterades senare hemma hos en av ljudteknikerna, Krister Sandqvist.

”GFV-danser med Mellgrens blandning” innehåller 21 folkdanser och kostar 100 kr.
Beställer du både boken Detta är en dansförening (299 kr) och CDn betalar du bara 349 kr inklusive porto inom Sverige. Beställ bok och/eller CD här.

About Swedish Folk Dance Music 
– In Our Book and On Our CD

The book Detta är en dansförening tells the story of Swedish folk dance, folk dances and how GFV performes them. The book is richely illustrated with photos of various dances and dancing. GFV (the Gothenburg Folk Dance Friends) has an extensive dance repertoire, more than a hundred dances are listed in the book.

An excellent addition to the text are the folk dances recorded on the CD GFV-danser med Mellgrens blandning. Here you can listen and dance to a represantative and catching selection of dances. The CD is also a document of the musician Allan Ahlqvist’s special style.

Allan Ahlqvist was without doubt GFVs most beloved and revered folk musician and fiddler. In 1925, together with a fellow musician, he started the orchestra ”Spelmanspojkarna” which played every single night during the summer seasons at the Liseberg amusement park. They also made two radio shows every week.

Allan Ahlqvist began playing with GFV in the late fourties and remained its principal fiddler to 1987 when a stroke ended his career. Allan’s unique swinging and rythmic playing style made his music extremely catching to dance to. In GFV he also tought a number of young musicians. One of them was Lennart ”Oskar” Mellgren. When Allan no longer could play, Oskar took over and played on the weekly GFV club nights for some 15 years.

Oskar leads the group Mellgren’s Blandning which he formed in 1995. The group recorded the first CD with GFV dances. Mellgren’s Blandning mainly plays music from various Swedish provinces; folk music and folk dances.

The dances were selected by GFV’s dance instructor Inger Gillesén. The music was recorded on the GFV reharsal hall in Gothenburg. To make music and dancing unite in best possible way, GFV-members danced during the actual recording sessions. 

The CD GFV-danser med Mellgrens blandning includes 21 folk dances and costs 100 kr + P&P (outside Scandinavia).

Order the book Detta är en dansförening (299 kr) together with the CD (100 kr) and save 50 kr. Pay only 349 kr + P&P (outside Scandinavia).

Order the book and/or CD here.